Årgång 1967

10. mar, 2017

Känner mig lite som dockan som får sin "OK" stämpel på julafton - skillnaden är väl att fläsket dallrar i timmar efter smacket i baken och istället för att utropa "mamma" blir ropet övre medelåldern 😂😂😂 nog för att det är dags att bli vuxen, helt enkel acceptera, men jag är lätt ambivalent - det är skönt att det finns en helt naturlig förklaring till bröstens strävan att nå golvet, de mysko vecken runt ögon å resten av kroppen, att det inte är en snabbt accelerande sjukdom som gör att jag är stel, ser halvtaskigt och är lite lomhörd och somnar utan problem i vilken fåtölj som helst. Det är skönt att veta att 50 är det nya 40 - för 40 var ju hejdlöst kul!

Äntligen är det min tid - äntligen är jag mogen nog att vara den jag är, jag har accepterat min fel, brister och jag vågar säga "fan va bra jag är" utan att skämmas och fundera på vad andra ska tycka å tänka - det är helt enkelt egalt - jag är nöjd med vem jag blev och känner stolthet över där jag är idag - det är en förlösande skön känsla! Visst har jag saker att fila på - men något ska man väl syssla med på döhalvan! 

En sak jag dock inte fattar alls är - hur kan jag å mina föräldrar vara i femtioårsåldern samtidigt? Kan nån vara snäll å förklara 😂😂😂

Nu kör jag sista kvarten som 40+, måndag kliver jag över till de vuxnas skara! Å jag ska vara precis lagom nojjig fram tills dess 👵🏼😱😂

 

24. feb, 2017

Ibland blir det som man vill - även om prognosen är usel! För 13 år sedan fick jag en dom, jag skulle aldrig mer kunna bli mamma - det var resultatet av cystor och nio missfall! Både jag och min man sörjde, samtigt som vi gladdes åt vår son Malte - att han fanns och levde! (Det är en annan lång historia) 

efter det sista missfallet och all sorg det innebar, vaknade hjärnan till och jag insåg att man kan visst bli mamma utan att krysta ut dem. Vi började undersöka möjligheterna till adoption, stödfamilj, fosterföräldrar och insåg att vi var i tidsnöd - jag var 37 år gammal och det går någon form av gräns vid 40. 

Det följde en period där jag var väldigt ledsen - kände mig förbrukad. Vi åkte upp till Idre med goda vänner, drack en massa vin och pratade mycket. Nånstans där släppte min ångest och vi började planera för framtiden och fortsatte processen med att kvalificera oss som föräldrar. 

Helt plötsligt fick jag extremt ont i mitt bäcken och svårt att gå - det hade jag bara haft en period tidigare i mitt liv, under graviditeten med Malte, men då först i fjärde månaden. Hmmm, lite halvt konfunderad och hysteriskt räknande av antal vinglas jag hade druckit de senaste månaderna - högsommar 😂 gjorde jag ett graviditetstest och hoppsan! Två blå streck och akutbesök hos barnmorska,  Ultraljud och där var hon Greta! Och jag var gravid i fjärde månaden 😂😂😂 hon hade klamrat sig fast - och den perioden då missfallen hade drabbat mig var förbi. Helt jäkla otroligt!!! 

Nu blev det en massa undersökningar och sjukskrivning, rullstol och väldigt mycket diskussioner med läkare - vissa mer puckade än andra! Varför?  jo, vid undersökningar visade det sig att alla markörer slog i taket för Downs Syndrom och jag fick rådet att abortera!? Hur kan man öht tänka den tanken när ett önskat barn finns i magen, med vår historia och med blivande föräldrar som tydligt markerar att barnet är välkommet om det så har tre huvuden och svans. Vi blev intervjuade av etiska rådet på ett dubbeluppslag i GP där det handlade om oro och frågor vid graviditet där barnet hade lite kromosomer extra. Olika familjer - olika åsikter. Tiden gick och vi förberedde oss för att välkomna lillasyster och vår dotter till världen, vi fick mycket tips och råd från goda vänner vars ena son har Down - som vi längtade! 

I slutet av graviditeten blev jag sjuk - dubbelsidig lunginflammation - och läkarna bedömde att jag skulle sättas igång tre veckor för tidigt. Den 24/2 2005 - svinkallt och meterhögt med snö gav vi oss av till DS - det var äntligen dags! 

21.15 kom Greta ut till oss, snabbt och smidigt första värk till leverans typ 12 minuter - mitt beställda kaffe var fortfarande varmt 😂 Sen uppkom en ganska konstig diskussion! Hon har ju inte Downs Syndrom?!? Barnmorskan såg ut som ett totalt frågetecken? Skulle hon ha det? Ja, hon ska ha det - vi vet det! Läkaren har sagt det...

Det tog någon timme innan vi vande oss - men sen - vi hade ju fått världens finaste tjej med eller utan Downs Syndrom! Lyckan landade in över ett barn och vilken unge sen - världens mest underbara tjej! 

Puss Greta på din födelsedag

Mamma ❤

 

9. feb, 2017

Vissa dagar är bättre än andra, det tror jag att vi alla är överens om. Jag har haft en vecka  som har varit rena roller coastern 😃 Sorg blandat med glädje! 

Att lära känna en ny människa är något av det bästa jag vet, det ger mig hopp om mänskligheten och en stark framtidstro! Sen kan ju nya människor komma in i ens liv på de mest varierande sätt - men är alltid välkommet. Ja, nästan alltid.

Veckan började det med sorg och vanmakt - cancerdrabbad ung kvinna med små barn och make - jag blev så berörd - det kändes in i märgen. Bestämde mig omgående att hjälpa på något sätt - kort sagt agera! Förutom att dela hennes story och be er att dela det vidare och ge pengar till hennes fond, bestämde jag mig för att läsa på hur kosten påverkar hälsan och då i akut tillstånd. Detta för att hjälpa till med att inköpslistor, recept och menyer som kan underlätta vardagen och i bästa fall även påverka sjukdomen. 

Det är ingen lek - det finns miljoner av tips på nätet, jag överdriver inte! Jag är bra på att laga mat, lagar mycket vegetariskt och med övervägande ekologiska råvaror - men det här är något helt annat och förhållandevis både krångligt och väldigt enkelt! Det enkla är att kosten skall vara liknande det som schimpanser äter, för de får inte cancer och genuppsättningen är lik vår, men hur kul är det? Jag har alltid försökt laga varierad, smakrik och estetiskt vackra rätter, så där kommer det svåra! Kan nån av er det här!? Jag har en bas dvs uteslut mejeri, rött kött, gluten, socker och processade råvaror - ät raw food, färgstarka frukter, grönsaker och bär, fisk, nötter, kryddor - det är eg en bra bas men nu har jag idétorka! Har ni matidéer? Snälla hör av er! Alla ni kockar som läser detta, ta er tiden ❤

Sen till glädjen, att få kontakt med en ny människa som man instinktivt tycker om - konstiga omständigheter, javisst ❤ och sen det extra allt - insamlingen är nu uppe 176 000 kr!!! 

Fortsätt ge - det är snart de 800 000 som behövs! 

Kärlek och omtanke!

Swisha till 0700913122! #killcarinscancer

Kram

Annette

PS vet ni vad Guldmjölk är? 

 

4. feb, 2017

Cancer - bara ordet ger mig rysningar! Jag hör till en av de lyckliga som i dagsläget inte har cancer, varför jag skriver dagsläget är för att vi vet aldrig vem som drabbas och när. En sjukdom som är uskiljningslös, drabbar högt som lågt och när den slår till rasar livet. Inte bara för den som har fått diagnoshelvetet utan även för de som är runt omkring - barn, familj, vänner. 

För sex-sju år sedan drabbades två av de närmaste jag har av cancer, båda bröstcancer och mer eller mindre samtidigt - starka kvinnor som under åren givit mig så mycket kärlek, omtanke och roliga upplevelser. Jag minns att jag blev som handlingsförlamad och önskade att jag kunde göra något - ordna upp det! Båda är idag igenom själva cancern och ute på andra sidan - men såren å delar av ångesten finns kvar. 

I går fick jag reda på att en ung kvinna i Hjo, vän till min brors familj har drabbats. Vi pratar om en ung familj, små barn - helt enkelt i starten av livet som nu står inför ett helvete. Cancern är inte behandlingsbar i Sverige - vi erbjuder inte den behandling som kan rädda mamman - men det finns länder som gör! Storbritannien och Tyskland. En form av laser som kan ta bort hennes metastaser. Här kan vi alltså göra något mer än ge styrkekramar - öppna plånboken! Det vore helt förjävligt om ett liv hänger på 800 000 kr. 

Jag kan inte sluta titta på bilden på familjen, jag vill se en ny bild om tre år, fem år, tio år, fyrtio år, samma konstellation med tillägg av nya familjemedlemmar. 

Nedan kommer Carins egna story, läs och tänk ditt egna namn där - för det är så med cancer - den skiter fullständigt i att man inte vill ha den i sin kropp!

"20 december stannade vårat liv. Jag, en 39-årig 2-barnsmamma fick diagnosen högmalign sarkomcancer med spridning i båda lungorna. Onkologen gav mig 1-2 år.

Nu började kampen om livet...

Den 3 januari utförde Sahlgrenska en mastektomi och höger bröst med den 7 cm stora cancertumören opererades bort.

Sedan kom nästa bakslag, den 5 januari fick vi veta att de 15-20 cancerknölar i båda mina lungor inte gick att operera bort med den teknik de använder i Sverige.

Vi började leta efter ett sätt att förlänga mitt liv...

I Sverige opererar de som sagt inte lungmetastaser med min spridning, men i Storbritannien och Tyskland har de opererat hundratals patienter med multipla lungmetastaser och på så sätt räddat liv. Så därför startades denna fond, en fond till för att rädda mitt liv och låta mina två små barn ha kvar sin mor.

Just nu får jag högdos cytostatika/cellgift för att uppnå lokal kontroll. Men därefter är det avancerad laserkirurgi som krävs för att rädda mitt liv. Men pengarna saknas. Med ett bidrag från alla som har möjlighet så kan jag få vara med under mina två små barns uppväxt och leva med min man Fredrik i vårat hus i underbara Hjo."


När jag läste Carins rop på pengar blev jag först arg, hur 17 är det möjligt att vi inte kan ge chansen till liv i Sverige, sen insåg jag att det inte var läge att ställa sig på barrikaderna och protestera utan att det var direkt agerande som gällde. Jag ber dig som läser det här att agera, donera pengar, använd #killcarinscancer, dela mitt inlägg på facebook, dela Carins fundraiser. Hjälp till! Nu låter detta hårt, men för 17, det är allvar! Låt oss hjälpa henne och hennes familj

https://gogetfunding.com/kill-carins-cancer/

#killcarinscancer

Stora kramar 

Annette

2. feb, 2017

I dag är det vänskapens dag, i allafall enligt den säkra källan Facebook 😂 Fast jag tycker det är en bra dag, helt klart värd att uppmärksamma! 

Vänskap är något av det viktigaste som finns, någon som finns där - spelar ingen roll om det är i verkliga livet eller på nätet! Någon som finns, lyssnar, peppar och förstår! Jag har alltid haft ett stort nät av vänner, från när och fjärran. Har man en gång blivit min vän, så är man kvar! Har bara genom mina nu, snart, 50 år endast sorterat bort en enda människa helt som varit en nära vän ur mitt liv! En enda total missbedömning - det är faktiskt riktigt bra. Även om insikten att man har gjort en katastrofal felbedömning av person är obehaglig! Men så finns ni andra som väger upp det, så det rinner över!

Igår dök det upp en ungdomsvän från Hjo på fika och prat! På klassiskt Hjomanér, eller så nära man nu kommer i ett storstadsområde, dvs utan planering, typ knacka, gå in å ropa Hallå, hemma eller?! Fick ett sms, åker från Viggan nu, adress? Vi satt och pratade om livet nu, då och framtid - en del svåra tunga saker - men också styrkan man får av vänner, vänskapskärleken som aldrig försvinner. Nu var det fyra år sedan vi sågs och innan den gången typ 22 😂 Men den totala tilliten och vänskapen finns där och jag älskar den känslan och den tryggheten det ger. 

Jag vet att jag är lyckligt lottad och därför vill jag idag fira er - mina vänner! Utan er skulle livet vara fattigt! Så tack för att ni ger mig er vänskap - förtroendet och kärleken! Det ger mig hopp om framtiden och nuet!

Kram till er alla ❤